I'm waiting for my mind to land.

När jag stegar ut ur tältet bländar en stalk vårsol mig. Jag sträcker lite på mig och blickar ut över lägret. Min armé kunde sett bättre ut och jag känner att moralen sinkas mer och mer för var dag som går, för var soldat vi förlorar och för varje nytt land vi entrar. En doft av grillat kött sprider sig och jag antar att vi hade varit tvugna att offra ännu en häst för att kunna få mat för dagen.

Men det börjar närma sig slutet tänker jag när jag fingrar på den guldlänk jag har runt min hals som vi hittade på upptäcksfärd i dvärgarnas gruvor. Den blänker till och jag känner mig tursam idag, idag är min dag.

Jag vet att demonerna har lagt beslag på den södra delen av landet vi befinner oss och att deras främste general leder deras trupper sakta men säkert mot mitt kära fädernesland. Mitt uppdrag är att sätta stopp för detta, jag har blivit utsänd av drottningen för att en gång för alla förinta det mörka hotet från söder. Jag är en erfaren krigare och mina styrkor rör sig väldigt snabbt över land när vi väl kommer igång.

Det är dags för avresa, avresa söderut, avresa mot det som kan vara våra dödsdom, det som kan vara mitt fädernesland slutliga undergång eller det som kan vara våra räddning.
Jag hoppar upp på mina bruna vackra häst, ett stolt djur som varit med i mer strider än många av de unga männen som jag har i min armé. Männen har samlat ihop alla tält och är redo för avfärd och vi sätter kurs. Jag ser tvekan och rädslan i deras ögon när vi rider längs med en gammal väg. Det är kusligt tyst och det ligger en spänning i lusten. En bit längre fram reser sig några gestalter, inte bara några utan minst 40-50 stycken Kentaurer som rider från det som en gång var så stolta orcarnas land. När våra vägar möts tittar deras ledare, en lite äldre kentaur med gråsprängt skägg och långt hår mot mig med en blick som bådar illa. Jag vet att vi kommer besegra dom led lätthet men vi har inte råd att förlora några mer män om vi ska ha en chans mot demonerna.

"Vad är eran avsikt i vårat land i dessa mörka tider?" frågar den gamle kentauren.
"Jag och min armé är utsedd för att förinta demonerna och en gång för alla få fred i våra länder" svarar jag.
Kentauren studerar mig från topp till tå innan han höjer sig pilbåge, men innan han har hunnit avfyra sin pil så slår det ner något som liknar en blixt ifrån himmlen och han ligger död på marken. Min trognaste, lojalaste soldat som vissa kallar min högra hand, en gammal präst från norr har med sitt band till gud dödat kentauren. De andra kentaurerna flyr för sina liv men mina soldater hinner ikapp och slaktar dom en efter en.
När vi fortsätter längs stigen ser jag något annat vid änden av vägen, gestalten av en fruktanvärt stor drake skyddar något som ser ut som ett gammalt torn. Prästen vänder sig mot mig och ropar : Det är inte sant, det är den gamle slottsruinen från kalamdorf, änglarnas portal och guds dörr till våran värld!
Jag tittar skeptiskt på min kamrat, det är klart jag hört skrönan som berättats i tusentals år och min egen morfar berättade den för mig. En historia om änglar som är fängslade av ett odjur så vidrigt och ont att Satan själv kastade ut honom från helvetet.
"Vi skulle kunna använda änglarna" säger prästen.
"Vi kommer aldrig kunna besegra odjuret" skriver en soldat till mig med panik i rösten
"Om inte ens Satan kan tygla honom hur hade du då tänkt att vi enkla människor hade kunnat besegra honom?" fortsätter han.
"Vi kom.." mer hinner han inte säga innan besten får syn på oss, han utgör ett fruktanvsärt vrål och hans vingar börjar flaxa, han har fått syn på sitt byte och kommer inte låta oss komma undan tänker jag.
Pilbågsskyttar, präster och mina män med armborst skjuter en ett regn av pilar mot besten, det har ingen verkan alls. Jag skickar fram mitt kavalleri, dom attackerar besten med sina långa lansar och får honom på fall, jag skymtar något rött, likt en diamant i nackpartiet och aggerar snabbt. Jag drar mitt svärd, hoppar av min häst och går till attack, hoppar upp på drakens rygg och använder svärdet för att kunna få grepp. När jag väl är framme vid nacken hugger jag mitt svärd in i det skimmrande diamant liknande föremålet på drakens rygg och han stupar, utan ett ljud. Det blir tyst i någon sekund innan ett jubel bryter ut bland mina män, täckt i drakblod från topp till tå hoppar jag ner från drakens rygg och beger mig mot porten.

Det är upplåst märker jag när jag känner på den och när jag öppnar bländas jag av ett starkt ljussken, allting bli vitt.