Hej på dig Mamma.

En vacker vårdag i början på april. Solen skiner och träden börjar liksom en fenixfågel på sitt nya liv. Det hänger en känsla i luften som inte går att beskriva med något annat ord än vår. Jag känner gruset jag går på genom mina tunna sulor och jag känner hur vinden visslar en sång för mig med sina köttlösa läppar.

Efter att ha gått en stund på stigen jag följer upptäcker jag en bänk i trä, en gammal bänk med diverse klotter och inristningar från ungdomar i ett desperat försök att föreviga sig eller kanske bara döda tid i väntan på det dom tror är den riktiga kärleken. På bänken sitter en gammal vän, en vän jag känner igen och förstår mig på, en vän som jag kan läsa utan och innan som en bok, en vän som kan ge mig en blick och jag förstår att något är fel. Jag har inte träffat min vän på länge på grund av olika orsaker såsom jobb, flickvänner och annan sån oviktig skit som så ofta kommer i vägen för vänskap. Jag har lovat mig själv att inte låta det hända, men likförbannat händer det ändå. Jag blir glad ända in i den själen folk försöker övertyga sig själva om att dom har och mina steg blir snabbare i riktning mot min vän. Han sitter med huvudet i händerna och utstöter ljud som för mig är skrämmande. När jag väl kommer fram sätter jag mig bredvid min vän och undrar vad som står på.

Min vän lyfter huvudet ur händerna och stirrar på mig, jag stirrar tillbaka in i två tomma ögonglober, svarta som natten och jag känner en känsla av obehag sprida sig igenom min kropp, hans mun är igensydd med något som liknar hår, tjockt äckligt hår och min vän utstöter ljud som inte går att tyda, han pekar längs med stigen och sedan stället han sig upp, drar upp en pistol, sätter den mot tinningen och skjuter av, ingenting händer och han sliter loss tråden/håret som täcker munnen och skrattar ett rått och ihåligt skratt, jag älskar detta, jag börjar skratta och som vi skrattar.

Min vän kan fortfarande inte prata, han skrattar bara, jag skrattar med, han tar än en gång upp pistolen och riktar den mot mitt huvud, jag skrattar, han skrattar, vi vet båda vad som kommer hända, han avlossar skottet, jag faller till marken och öppnar aldrig ögonen igen.