tisdag.

Jag slår upp ögonen. Jag befinner mig på en plats jag har aldrig varit förut men jag känner ändå igen mig, jag blir stel och vänder mig om och tittar, 3 av mina vänner står bredvid mig. Efter ett par sekunder känner jag att fötterna bär mig igen, jag tittar på mina vänner, vapen har satts i våra händer och instiktivt vet vi vart vi skall, jag börjar röra mig åt höger . En av mina vänner följer efter mig, jag känner sanden under mina fötter dom första stegen och luftfuktigheten är inte att leka med, det känns som någon häller ner dimma i min hals vilket gör det lite svårt att andas. Det är påväg att bli kväll, solen går ner i horisonten men ger oss ändå en behaglig belysning när vi fortsätter vandra, jag och den vän jag har med mig stannar vid en port, en stor ståtlig port som står lite på glänt. Jag stannar vid porten och känner mig manad att ta upp mitt vapen som satts i mina händer av någon oförklarlig makt, jag darrar lite när jag tittar in i kikarsiktet, det är rätt inställt tror jag, hoppas jag och på något sätt vet jag. Min vän har försvunnit och jag är inte riktigt säker på vart. Det ända jag hör just nu är mina egna andetag mina egna tunga andetag. Jag står fortfarande och tittar in mot porten. Något säger till mig att inte gå igenom utan att stanna kvar, bara stanna kvar och iakta.

Jag hör skott i fjärran och rycker till. "Kanske någon av mina vänner har stupat" tänker jag, "kanske får jag aldrig se honom igen." oron tar sakta överhanden och jag känner mig väldigt, väldigt manad att gå emot hållet jag hörde skotten komma ifrån men precis när jag skall lämna det stället jag stått på en stund och skall bege mig av hör jag steg bakom mig. Jag vänder mig snabbt om.

Där står min vän som gått med mig från början, jag vill fråga vart han har varit, om han hört skotten och om han mår bra, men jag hinner inte ens öppna munnen innan han kyligt säger till mig, i en röst jag aldrig hört honom använda förut : "Stanna där du är, stanna kvar vid porten jag springer och kollar." Jag följer motvilligt min väns uppmaning och tittar långt efter honom när han modig likt Jonathan Lejonhjärta springer emot platsen där skottlosningen skett. Jag suckar av beundran.

"BOOOM" hör jag, först ett sen ett till och vänder mig snabbt om för att se vad fan det är som försigår, där ligger min vän på marken, han hade inte hunnit ta mer än 4-5 steg efter jag vänt bort huvudet, alldeles livlös, jag springer snabbt fram till honom och sanden gör att mina fotsteg låter som om Carolus Rex karoliner hade äntratt detta dystra och numera dunkla område. Jag når min vän och finner honom avliden. Skottskadan i vänster tinning ser ut att ha gjort det snabbt och smärfritt, "han fick iallafall inte lida, han fick iallafall inte lida" tänker jag och fäller en tår över hans lik i hopp om att kunna få tillbaka min gamla käre vän, men han ligger livlös kvar på marken. Jag hör någonting i fjärran.

Ett litet fotsteg först. Och sedan ett till, det låter som att dom är 2-3 stycken som är påväg mot den kordination jag befinner mig på, allt som skilljer mig från dessa våldsmän för tillfället är ett hörn, ett hörn som jag inte vet vart det vätter, jag försöker gömma mig i backan som sluttar upp mot hörnet. Jag ser första mannen komma ut från hörnet, En tungt beväpnad man med solglasögon. Mannen tittar mot mig, men jag är inte säker på att han hinner se mig innan jag hör ett högt pang igen, ett pang som mycket liknar det som nyligen kallade himmelens änglar ner för att hämta min vän, mannens solglasögon faller ner och döljer inte längre hans ögon, hans livlösa tomma ögon, mannen faller ner på marken och min första tanke är "tack gode gud". Nästa man kommer fram och tittar ovanför mig med sitt vapen i högsta högg, tydligen finns det någon balkongliknande plattå ovanför mig. Mannen avlossar ett antal skott och jag ser hur två kroppar faller ner och landar bara någon meter från mina fötter, det skvätter sand mot mig och deras ansiktsuttryck är något av det mest horribla jag sett i mina dagar. Det är mina vänner. Jag gör det instinkivt och snabbt, drar fram min bössa siktar in och avlossar ett skott. Jag träffar mannen i halsen och han faller ner. Det blir tyst i en halvsekund innan jag hör hur radion i mitt öra gör ett konstigt ljud, jag kan först inte utskilja orden, antagligen pågrund av chocken att mina 3 bästa vänner blivigt bragda om livet i en kamp jag själv inte förstår.Inte förrän orden visar sig framför mina ögon, förstår jag var rösten sade i mitt öra.

COUNTER - TERRORISTS WINS.


Jag slår upp ögonen...........