Start at the start and end at the end.

Dimman ligger tät över den gräsklädda plätten. Det enda ljus jag ser är de små strålarna från månen som lyckas tränga igenom den redan nämnda dimman.

Gräset smeker kittlande mina nakna fötter medans jag vandrar.
Snart ser jag små ljus, liksom kattögon i mörkret långt därframme. Jag förstår att jag har nått mitt mål.

Dimman lättar och jag ser en gammal stentrappa framför mig, omgiven av skog på båda sidor och som leder ner mot ljusen. Jag tar första steget långsamt.

Andra steget långsamt.

Tredje steget känner jag att jag trampar på något som mycket väl skulle kunna vara en isfläck.

Jag ramlar nerför hela trappan, det känns som år innan jag är nere.

Jag är förlamad, kan inte röra en enda del av min kropp. Ögonen svider pågrund av att jag inte kan blinka. Det enda jag kan är att andas. Jag andas.
Jag hör ett knak bakom mig. Någon är påväg ut ur skogen. "Räddning" tänker jag.

En puckelryggad gammal kvinna stapplar fram till mig och lutar sig över mig. Hon har lång näsa, rynkig hy långt grått tovigt hårt och trötta ögon. Hon sa
- "Lilla vän, jag ska hjälpa dig upp, du är den vackraste människan jag sett, tycker du att jag är vacker?"
- "Nej, du är inte vacker" tänker jag, samtidigt som jag hör orden komma ur min mun, jag kan tala, jag kan tala!
Kvinnan viker sig över mig och ler ett fruktansvärt tandlöst leende, hon kysser mig.
Jag dör.